Idag bestämde jag mig för att göra ett besök på jobbet. Förvarnade att jag skulle komma. Och den glädjen jag kände över att träffa världens bästa kollegor och barn, är obeskrivlig. Att få se barnens glada miner och ett hej Tetla (Petra) gjorde mig så rörd. Kramarna från mina arbetskamrater värmde mitt hjärta.

På torsdag är det å veckor sedan olyckan ägde rum och många tankar och känslor har härjat i min kropp. Mitt uppe i mitt eget läkande får vår familj ett mycket tragiskt besked. Vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på och många tårar har runnit. En svår tid framför oss men tillsammans är vi starka och vi håller ihop.

Första bilden är från igår, innan jag åkte in till sjukhuset för att ta stygnen. Andra bilden är tagen efter att jag kommit hem. Det fysiska har läkt bra men måste täcka över ärren vid solljus.

Det fysiska lär ta längre tid. Vet att min man vill ha en ny jaktkamrat men vet ej när jag kommer att klara av att möta en större hund. Jag känner lite ångest när jag tänker på att ha en ny jakthund i min närhet. Men måste ju möta mina rädslor, fast inte ännu.

Min lilla Smula på 3 kilo ger mig mycket tröst och gör mig inte helt hundrädd...

 För en vecka sedan, råkade jag ut för det värsta jag varit med om. Jag blev attackerad av våran älskade jämthund. Han är en stor kraftig kille på 50 kg.

Det som hände var att jag skulle gå och lägga mig. I vanliga fall brukar denna best ligga i sängen hos mig men nu var min dotter hemma på besök och då brukar han sova med henne. Han låg i soffan och jag skulle säga godnatt till honom . Vi gosade en stund. Jag reser mig upp från soffan och sen gick allt så fort.

  Hunden flyger på mig med sina 50 kilo. Han drar ned mig på golvet med sin styrka. Han tar ett tag med sin stora käft, om mitt ansikte och ruskar vildsint sitt huvud. Halva min överläpp slits av och hänger i en skinnflik .  Mitt tandkött och mina tänder blottas. Han hugger igen och river av en skinnflik i pannan så pannbenet syns. Hugger mig över ena ögat men som tur var hade jag mina glasögon på mig. Han bet mig i tinningen och under hakan.

  Allt är över på några sekunder tack vare min dotter. Hon fick ett sånt adrenalinpåslag  och med kraften det gav henne, lyckas hon få bort hunden från mitt sargade ansikte. Hon släpar ut hunden till hundgården och stänger in honom där. Min makes dotter med familj var också hemma hos oss. Hon ringer 112 och begär ambulans medan hennes pojkvän sitter hos mig.  Min dotter kommer in i huset igen och jag hör hur chockad hon är. Där ligger jag på golvet i min egna blodpöl och försöker att lugna dem som är hos mig. Skakandes i hela kroppen ber jag att få en spegel för jag vill se hur stor skada hunden orsakat mig. Men till svar får jag ett NEJ!!!

  Väl i Ambulansen så får min dotter sitta fram med föraren som var rasande arg. Deras anrop var hundbett, ingen förklarade hur allvarligt skadad jag var. Det blev en prioritera 1 påvägen in till stan. Jag bor 6,5 mil utanför staden. Väl på sjukhuset skulle jag egentligen sövas men alla operationssalar var upptagna.  Så kirurgen tog in mig på ett akutrum och sydde ihop mig under lokalbedövning. Ca 30 stygn innan i munnen och lika många till i ansiktet och huvud.

  Vissa bitar av detta trauma har jag fått återberättat  och vissa delar minns jag själv.  Men vet att hade jag varit själv hemma hade jag idag varit död, för hunden var ute för att döda mig. Antingen hade han bitit ihjäl mig eller så hade jag förblött.  Har hört hur några har ifrågasatt min sanna historia. : - Hon måste ju provocerar hunden, annars skulle den inte attackera sin matte....

Nej, jag provocerade aldrig. Och ingen spekulerar i vad som hände med hunden mer än jag själv. Jag litade på honom maximalt. Jag älskade denna varelse med hela mitt hjärta. Jag blir ledsen när jag får frågor som är lite ifrågasättande om mitt eget agerande gentemot hunden.

Nåväl, mina fysiska skador håller på att läka. Den psykiska reaktionen har ej infunnit sig ännu. Men den kommer väl kanske, bara jag landat i denna overkliga händelse. I morgon fredag ska jag till sjukhuset och ta stygnen och sen får vi se.

  Ta vara på livet och bråka inte över småsaker, livet kan vara slut på bara en sekund....